Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/647

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

slagare, frågade han honom, om han kände sig illamående, varvid sir George svarade, att han varit nog oförsiktig att äta glass, vilket ibland ej bekom honom väl. Med en välvillig tjänstaktighet, som ej tillät avslag, och innan sir George hann få reda på vart det bar av, förde Butler honom in i den väns hus nära fängelset, där han själv bott alltsedan sin ankomst till staden, och som ej var någon annans, än vår gamle vän Bartoline Saddletrees, hos vilken lady Staunton någon kort tid tjänstgjort såsom bodpiga. Detta minne vaknade plötsligt i hennes mans själ, och den blygselrodnad det uppjagade på hans kinder, överväldigade den känsla av fruktan, som framkallat hans föregående blekhet. Den goda mrs Saddletree skyndade genast beställsamt fram för att mottaga den rike engelske baroneten, mr Butlers vän, och bad ett äldre svartklätt fruntimmer att sitta stilla, men gjorde detta i en ton, som tycktes antyda, att den gamla kvinnan borde stiga upp och lämna plats för personer av en högre rang. Sedan hon fått reda på huru det förhöll sig, sprang hon emellertid ut för att hämta några styrkande droppar, som naturligtvis voro ett universalmedel mot alla möjliga fall av vanmakt. Under hennes frånvaro steg den svartklädda frun upp för att avlägsna sig och skulle även hava lämnat rummet, utan att det synnerligt bemärkts, om hon ej stupat på tröskeln så nära intill sir George Staunton, att denne av hövlighet upplyfte henne och hjälpte henne till dörren.

— Mrs Porteous har blivit mycket skröplig nu, stackars människa, sade mrs Saddletree, som i detsamma återkom med sin butelj i handen. Hon är inte så lastgammal, men hon fick en svår stöt vid sin mans ömkliga ändalykt. — Ni hade också något obehag av det där spektaklet, mr Butler. — Jag tror, sir, tillade hon, i det hon vände sig till sir George, att ni gör bäst i att dricka ur hela glaset, ty ni ser nu ännu sämre ut, än då ni inträdde.

Han vart även blek som ett lik vid tanken på, att den,

635