Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/654

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

ungefär två gånger så mycket, och jag vet verkligen inte, huru vi skola använda överskottet. — Jag lämnar därför åt er själv att avgöra, om det vore välbetänkt av mig att eftersträva en inkomst på tolvhundra pund, då jag varken har någon önskan eller något tillfälle att utgiva ens fjärdedelen av denna summa.

— Detta är verklig filosofi, sade sir George. Jag har väl förr hört talas om dylikt, men aldrig påträffat det förrän nu.

— Det är blott sunt förstånd, svarade Butler, vilket oftare överensstämmer med filosofien och religionen, än pedanter och svärmare gärna vilja medgiva.

Sir George lät ämnet falla utan att åter upptaga det. Ehuru de reste i hans egen vagn, tycktes han dock känna sig så uttröttad av färden, att han nödgades kvarstanna en dag i en liten stad, kallad Midcalder, vilken är den första stationen från Edinburgh. Även i Glasgow dröjde de en dag, så att deras resa ej gick särdeles fort.

De reste därefter vidare till Dumbarton, där de beslutat lämna vagnen och hyra en båt för att föra dem över Garelock till prästgården, emedan vägarna i denna trakt ej tilläto begagnandet av hjuldon. De åtföljdes av sir Georges kammartjänare och en betjänt. Stallbetjäningen kvarlämnades vid vagnen. Denna anordning hade knappt hunnit vidtagas, då klockan fyra på eftermiddagen ett ilbud anlände från sir Georges agent i Edinburgh med ett paket, vilket han öppnade och läste med stor uppmärksamhet. Paketet, vars innehåll i hög grad tycktes intressera och uppröra honom, hade strax efter deras avresa avsänts från Edinburgh. Men budbäraren hade farit om dem, därigenom att han om natten rest genom Midcalder och hunnit före dem till Roseneath, varifrån han nu var stadd på återvägen efter att hava dröjt där i över tjugufyra timmar. Sir George besvarade genast den erhållna skrivelsen och avsände svaret med samma budbärare, i det han gav honom en frikostig belöning och uppmanade honom att ej unna sig någon rast och ro, förrän han lämnat det i hans agents händer.


642