Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/655

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

Slutligen gingo de ombord i båten, som redan en stund legat och väntat på dem. Under överfarten, som gick långsamt, emedan de nödgades ro hela vägen och oftast mot strömmen, vände sig sir Georges frågor huvudsakligen kring de högländska rövare, vilka sedan år 1745 oroat denna del av landet. Butler upplyste honom om, att flertalet bland dem ej voro infödda högländare, utan zigenare, kittelflickare och andra förtvivlade sällar, som begagnat sig av den under inbördes kriget uppståndna oredan, bergsbornas allmänna missnöje och polisens klena tillstånd för att med större djärvhet utöva sitt rövaryrke. Sir George frågade därpå efter deras levnadssätt, deras sedvanor, om de våldsgärningar de begingo ej ibland försonades genom ädelmodiga handlingar, och huruvida de ej ägde de vilda hordernas dygder likaväl som deras laster?

Butler svarade, att de nog ibland visade gnistor av ett ädelmod, vilket även de sämsta missdådare sällan fullkomligt sakna, men att deras dåliga anlag voro bestämda och ständiga bevekelsegrunder för deras handlingar, medan varje tillfälligt utbrott av ädel känsla endast var en övergående drift, som man aldrig kunde lita på och som sannolikt väckts genom någon besynnerlig och ovanlig sammanlänkning av omständigheter. Under loppet av detta samtal, vilket sir George fortsatte med en märkbar iver, som tämligen mycket förvånade Butler, råkade den senare att nämna Donacha Dhu na Dunaighs namn, vilket läsaren redan känner till. Sir George uppsnappade ivrigt ljudet, liksom det haft något synnerligt intresse för hans öra, samt gjorde de noggrannaste förfrågningar rörande nämnda människa, antalet av hans band och till och med varje däri befintlig persons utseende. Butler kunde likväl ej giva några särdeles upplysande svar härpå. Mannen var mycket omtalad bland det lägre folket, men hans bedrifter voro betydligt överdrivna. Han hade alltid en eller par karlar med sig, men eftersträvade aldrig att föra befälet över mer än tre eller fyra. Med ett ord, han kände föga till honom, och det lilla, han visste, hade ej ingivit honom någon lust att göra hans närmare bekantskap.


643