MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Skrämt mig? sade hennes härlighet. Jag har ju aldrig skrivit ett ord till sir George angående min förskräckelse vid vattenfallet.
— Då måtte han fått hört det från annat håll, ty vad skulle väl eljest kunnat inge honom en så ivrig önskan att se den spetspoven, att jag måste snoka efter honom genom alla mossar och myrar i landet, liksom jag skulle få något, om jag funne honom, då kanske en kula genom huvudet plir lönen för allt mitt pesvär?
— Kan det verkligen vara sant, att det är för sir Georges skull, som ni sökt gripa denne karl?
— Vid Gud, av intet annat skäl jag vet av, än att det är hans nåds välpehag, ty karlen kunde gärna för mig fått fortfara med sin hantering på ett stilla och peskedligt sätt, så länge han respekterade hertigens område, men det är tillräckligt skäl, att han skulle tas och hängas med, om det därpå komme an, ifall det pehagar någon hedersvärd schentelman, som är hertigens vän. — Jag fick således pefallningen i går afton, och uppådade strax ett halvt dussin raska gossar, med vilka jag nu varit ute alltsedan före solens uppgång, och som jag pefallte ta på sig sina koltar och kortkappor.
— Jag undrar på, att ni gjorde detta, kapten, sade mrs Butler, då ni känner parlamentsakten, som förbjuder att bära den högländska dräkten.
— Pah, låt inte det göra er några gråa hår, mrs Putler! Lagen är para ett par, tre år gammal och är mycket för ung för att ha hunnit ända till oss, och dessutom, huru skola gossarna kunna klättra i pergen med de fördömda pyxorna på sig? Jag kan pli riktigt sjuk, då jag ser dem. Men i alla fall trodde jag mig tämligen bra känna till Donachas smyghål, och jag var till det ställe, där han höll till i natt som var, ty jag såg löven, varpå de spetspovarna legat, och askan efter deras eld, vari ännu några pränder lågo och glödde. Jag misstänker, de fått någon nys om, vad som var på färde — jag har letat igenom varenda klyfta och vrå i pergen, liksom jag spårat ett rådjur,
