WALTER SCOTT
mycken anledning att tro, för en så länge eftersökt och nu slutligen, i en så olycklig stund, återfunnen sons hand.
Medan Butler stod liksom bedövad av denna förskräckliga upptäckt, ökades hans bestörtning av Knockdunders sträva röst.
— Jag ärnar ta mig friheten att ta ner klockrepen, mr Putler, emedan jag måste vidtaga anstalter att hänga de här lösdrivarna i morgon pittida för att lära dem fara varligare fram en annan gång.
Butler bad honom ihågkomma parlamentsakten, som upphävde den ärftliga domsrätten, och erinrade honom, att han borde skicka dem till Glasgow eller Inverary att undergå rannsakning inför häradsrätten. Duncan tillbakavisade med förakt detta förslag.
— Upphävandet av den enskilda domsrätten, sade han, gällde endast repeller, och särskilt hade den intet att skaffa med grevskapet Argyle, och han skulle hänga upp karlarna i en rad utanför den goda lady Stauntons fönster, och det porde pli en stor tröst för henne i sin sorg att se, det den gode herrn, hennes man, blivit tillpörligen hämnad.
Allt, vad Butlers allvarligaste föreställningar slutligen förmådde utverka var, att han skulle spara de påda stora karlarna för häradsrätten, men vad honom peträffade, de kallade Visslaren, så skulle han försöka, hur han kunde vissla i en rännsnara, ty han ville inte ha sagt, att en schentelman, som var hertigens vän, skulle pli dödad i hans land, utan att hans folk åtminstone tog två liv för ett.
Butler besvor honom att skona offret, på det dess själ måtte frälsas, men Knockdunder svarade, att ett sådant utskums själ redan länge varit djävulens tillhörighet. — Och Gud fördöme mig, fortfor han, om jag inte ger djävulen vad honom tillkommer.
Allt övertalande var förgäves, och Duncan utdelade sin befallning om påföljande morgonens avrättning. Syndens och eländets barn skildes från sina kamrater och instängdes, starkt bunden, i ett särskilt rum, vartill kaptenen behöll nyckeln.
656
