Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/667

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

Underrättelsen att en rik engelsman väntades till prästgården väckte bovens rovlystnad. Han hade varken glömt Visslarens berättelse om guldet, som denne sett i lady Stauntons börs, eller sitt gamla hämndlöfte mot mr Butler, och för att sätta kronan på alltsammans, hyste han hopp att tillägna sig de pengar, vilka, enligt det i trakten allmänt gängse ryktet, pastorn skulle medföra från Edinburgh för att betala sitt egendomsköp. Medan han överlade, huru han bäst skulle kunna verkställa sitt uppsåt, fick han från ett håll underrättelse, att det skepp varpå han ärnade avsegla, genast skulle segla från Greenock, från ett annat, att pastorn och en rik engelsk lord, som medförde flera tusen pund, påföljande aftonen väntades till prästgården, och från ett tredje, att han måste sörja för sin säkerhet genom att så fort som möjligt lämna sitt vanliga tillhåll, emedan kaptenen uppbådat en trupp för att i dagbräckningen genomspana dalarna efter honom. Donacha uppgjorde sin plan raskt och beslutsamt. Med Visslaren och tvenne andra av sitt band — vilka han, i förbigående sagt, ärnade sälja till människohandlarna — steg han i en båt och styrde till Zigenarbukten. Han ärnade avvakta skymningen i den angränsande skogen, vilken han ansåg ligga för nära intill människoboningar för att kunna väcka Duncan Knocks misstankar, och därefter bryta sig in i Butlers fredliga hem och släcka sin törst efter hämnd och rov. När detta nidingsdåd fullbordats, skulle hans båt föra honom till fartyget, vilket efter förut träffad överenskommelse med skeppskaptenen genast skulle gå till segels.

Denna djärva plan hade sannolikt lyckats, om bovarna ej upptäckts i sitt gömställe av sir George Staunton och Butler vid deras tillfälliga promenad från Zigenarbukten fram till prästgården. Då Donacha fann sig upptäckt och på samma gång märkte, att betjänten bar ett litet skrin, ansåg han sig hava både sitt rov och sina offer i sitt våld och anföll de resande utan tvekan. Skott lossades och svärd drogos å ömse sidor. Sir George Staunton gjorde det tappraste motstånd, tills han föll, som det var alltför

655