WALTER SCOTT
vad kunde jag säga åt henne annat, än att hon skulle komma igen och tala med mr Saddletree, då han vore hemma? — Inte därför att jag tror, att mr Saddletree kan göra henne eller någon annan varelse synnerligen gott eller ont, men det var ändå att inge det stackars barnet en liten tröst, och sorgen kommer alltid tids nog.
— Däri misstar du dig ändå, mor, sade Saddletree spotskt, ty jag hade kunnat giva henne mycken hugnad genom att bevisa henne, att hennes syster var anklagad med stöd av första kapitlet i 1690 års förordning: ”Om förekommande av barnamord”, för det hon dolt sitt havande tillstånd och ej givit något besked om det foster, hon framfött.
— Jag hoppas, sade Butler, och förtröstar till den milderike Guden, att hon kan bevisa sin oskuld.
— Ja, det gör jag med, mr Butler, svarade mrs Saddletree. Jag skulle visst velat svara för henne som för min egen dotter, men, tyvärr, jag har varit krasslig hela sommaren och knappt varit utom dörren på hela tolv veckorna, och vad mr Saddletree beträffar, så skulle han kunna vara på ett barnbördshus utan att förstå, vad kvinnorna kommo dit för. Jag såg därför föga eller inte till henne, eljest skulle jag nog haft henne att bekänna, hur det var med henne, det lovar jag er. Men vi tro alla, att hennes syster skall kunna säga någonting, som kan lända till hennes frikännande.
— Hela parlamentshuset, sade Saddletree, talade om ingenting annat, ända tills den här Porteoussaken kom emellan. Det är en mycket vacker kasus av presumtivt mord, och det har inte vid domstolen förekommit något dylikt, alltsedan barnmorskan Luckie Smith dömdes till döden och avrättades år 1679.
— Men vad går åt er, mr Butler? sade den goda frun, ni är så vit som ett lärft i ansiktet; vill ni inte ta er en sup?
— Nej tack, sade Butler, i det han tvang sig att tala. Jag kom hit till fots från Dumfries i går, och det är en varm dag i dag.
58
