WALTER SCOTT
den vanliga galgen — vi skola döda honom, där han utgjutit så många oskyldigas blod!
Ett högt bifallsrop följde på detta förslag, och skriket: ”till galgen med mördaren! — Till Grassmarket med honom!” upprepades från alla håll.
— Ingen får göra honom något ont, fortfor talaren, må han göra sin fred med Gud, om han kan; vi vilja inte döda kropp och själ på samma gång.
— Huru lång tid att bereda sig på sin sista räkenskap gav han dem, som voro bättre än han? svarade flera röster. Låt oss mäta honom med samma mått, som han mätit andra.
Men den förste talarens åsikt överensstämde bättre med sinnelaget hos dem, vilka han tilltalade, ty de voro snarare hårdnackade än ursinniga, och önskade giva sin grymma och hämndlystna handling ett sken av hovsamhet och rättvisa.
Denne man lämnade nu fången för ett ögonblick under bevakning av en utvald trupp, som erhöll uppdrag att meddela honom, att det stode honom fritt att giva sina penningar och tillhörigheter åt vem han behagade. En för skuld häktad person emottog denna sista skärv ur slaktoffrets darrande hand, och med detsamma tilläts det den olycklige att vidtaga några andra korta anordningar för att gå sitt stundande öde till mötes. Förbrytare och alla andra, som önskade lämna fängelset, ägde nu full frihet att göra det, ej därför att deras befrielse ingått i de upproriskas plan, men den blev en nästan nödvändig följd av fängelseportarnas uppbrytande. Under vilda jubelskrik förenade de sig med pöbeln eller försvunno i de trånga gränderna för att uppsöka lastens och brottets dolda tillhåll, där de voro vana att dölja sig undan rättvisan.
Med undantag av några bysättningsfångar, som sannolikt ej sågo någon fördel i att söka undkomma, återstodo endast två personer inom de olycksbådande murarna, en man av omkring femtio och en flicka om aderton år. Dessa båda personer kvarblevo i den stora fångsalen, som nu blivit övergiven av alla andra. En av deras förra olycks-
78
