När nu första versparet i Cisio Janus på swenska innehåller rimmet »Knut — ut» och placerar Knut som 7:e ord, d. v. s. på 7/1, kan detta å ena sidan i hög grad ha bidragit till att sprida rimmet, men får icke tagas som bevis för svensk datering av julslutet.[1] Överhuvudtaget är det farligt att ur 1600-talets bondepraktikor och andra förteckningar på »märkelsedagar» från denna tid draga slutsatser angående äldre svensk folksed. »Bondepraktikan är till sitt ursprung icke något svenskt arbete, utan en bearbetning eller helt enkelt en översättning från tyskan med några obetydliga jämkningar och tillägg efter svenska förhållanden, säger H. Rosman i ett tillägg till det av honom redigerade nytrycket av 1662 års bondepraktika.[2] Det vore i hög grad nyttigt att söka i detalj följa de stora förändringar i fråga om märkelsedagar och tidsräkning, som denna tyska import åstadkommit hos svensk allmoge. Det är sannolikt en ganska genomgripande revolution, som sedan 1600-talet i all stillhet försiggått på detta område, och av det, som under 1800-talet insamlades som urgammal svensk folksed, torde en icke ringa del kunna föras tillbaka till den fr. o. m. 1600-talet spridda kalenderlitteraturen. Om detta nu också skulle vara fallet med namnet Knut på 13/1 och rimmen på »Knut — ut», så gäller det däremot, såsom runstavarna visa och landskapslagarna antyda, ingalunda julslutet på tjugondagen, som tydligen har ett betydligt äldre ursprung.
Vilket är nu detta ursprung?
Jag tror mig ha visat, att det icke får sökas i kyrkans inflytande, enär förhållandet saknar paralleller från andra kyrkoprovinser. Skillnaden mellan tjugondagens framträdande i de officiella kyrkliga kalendarierna och i de folkliga kalendrarna, såväl som den förändring, som i och med reformationen sker med detta datum även i de tryckta almanackorna, antyder i stället, att det är en oberoende av kyrkan existerande nordisk folksed, som ligger bakom
- ↑ Möjligen kan versparet, som lyder,
Omskaaren bleff Jesus besökt aff Kong Knut,
Badh them hielpa sigh at drifva Jwlen uthha omtytts för svenska behov, i det orden »drifva Jwlen uth» komma på 13, 14 och 15 och sålunda »utdrivandet» åtminstone börjar på rätt datum.
- ↑ Bondepraktikan, Norstedt o. Söners förlag. Stockholm 1901.
