julens för skandinaviskt kulturområde egendomliga förlängning till och med den 13 januari. Det gäller nu att se till, huruvida vi kunna spåra något eljes känt moment i nordisk sed, som kan förklara denna egendomliga förlängning av julperioden.
Detta moment tror jag bör sökas i den nordiska midvinterhögtiden. Uppgiften är då i första hand, att få fram datum för denna högtid.
Den älsta nordiska källa, som tillåter en sammanställning av den gamla nordiska midvintern med den kristna (julianska) kalendern, är den isländska Rimbegla.[1] Denna isländska tidräkning, som enligt traditionen redan på 900-talet, före kristendomens införande, antagits av alltinget på förslag av några enskilda män, är en egendomlig nyskapelse, som i sig upptagit element ur vitt skilda system. Såsom Brate påvisat, äger den av nordiskt gods åtminstone årstidsindelning och månadsnamn, men den metod, som tillämpas för att insätta de härmed upptagna, på lunarberäkning grundade data i ett solarsystem, är speciellt isländsk. Året består av 52 sjudagarsveckor — 364 dagar, och veckodagarna infalla alltid på samma data. Differensen i förhållande till det verkliga solåret utjämnas genom insättande av en skottvecka vart sjunde år. Följden härav blir, att ett isländskt datum, när det insättes på den julianska kalendern, måste betecknas med de sju dagar, inom vilka det på en sjuårsperiod kan falla. Den 14 oktober på Islands gamla kalendarium blir sålunda vad som hälst mellan 11 och 18 oktober[2] i den julianska kalendern, beroende på, vilket år inom sjuårscykeln, som avses.
Gemensam för det nordiska fastlandets och Islands tidräkning är, som Brate visat, årets tredelning och data för vinterns början och slut.
Vad vinterns början beträffar, har Lithberg[3] påpekat att den i svensk, norsk, lapsk och finsk tradition med vissa variationer ligger
- ↑ E. Brate, Nordens äldre tidräkning. Inbjudning till årsexamen vid h. allm. läroverket å Södermalm, Sthlm 1908, ger en klar och utförlig framställning av detta viktiga dokuments innehåll. Jag framhäver härur endast så mycket, som för min bevisföring är nödvändigt.
- ↑ Brate, O. anf. arb. s. 27.
- ↑ N. Lithberg, Första vinterdag. Festskrift till N. E. Hammarstedt 1920, sid. 158 o. f.
