garna firade sitt midvinterblot i tre nätter, och kunna i analogi till vinternätter och sommarmål antaga dem, åtminstone i allmänhet, ha normaliserats till dygnen 13—15 januari.
Det är då först och främst sannolikt, att man undvek den hedniska tredagarsperioden och nöjde sig med att fira den första av midvinternätterna, en kompromiss, som var så mycket lättare att genomföra, som det långa julfirandet redan i regel gjort ganska rent hus med öl och mat.
Men framför allt framträder reaktionen mot den hedniska festen i tjugondagens ritual, sådan den utbildats och ännu till stor del kvarlever i vårt land. Från att ha varit ingången till en festperiod, blir tjugondagen en typisk slutfest, och detta av en så mycket mera demonstrativ karaktär, som det från början gällde att fria sig från en ännu levande och vaksam misstanke om praktiker av den art, Olofssagan bevarat.
Med folksedens groteska, men tydliga symbolik framträder detta drag i ett ovärderligt dokument, som Atlantican[1] bevarat. Rudbeck berättar:
Är och ännu mest hoos alle Bönder den seden/ at när desse 19 Juledagar äre förbij/ så föres ett giestebodz krijg/ i det Huusbonden komer in i giestebodzstugun/ och hugger en yxe midt på golfwet fast/ hwilken Stugupijgan effter fölier med Soopqwasten/ Kokerskan med knifwen och stekespettet/ Drengen met syltan och Källardrengen med tunnetappen/ och mera sådant sällskap/ williandes liikasom kiöra ut Giesterna/ dock alt med skiemt/ och der de någon hafwa som kan läsa och siunga/ så upläses K. Orres Mandat och siunges hans wijsa — — —
Om denna av Rudbeck bevarade tjugondagssed har mycket skrivits. Flera författare ha sysslat med »K. Orres mandat».[2] Klarast har H. Jungner framhållit »giestebodzkrijgets» egentliga innehåll, det demonstrativa avslutandet av julen. Om Kung Orre, såsom M. Olsen hävdar, är »kung Thorre», d. v. s. den redan i
