eller kappkörningar på 26 december, Stefansdagen. En dylik hästceremoni, som samtidigt har en utpräglad midvinterkaraktär, utfördes på ett annat håll inom samma landskap, Borgvattnets socken.[1] Tjugondagen kallas här »lilljulkväl». Ungdomen for då efter en häst, som hade både vinter- och sommarbjällror på sig omkring i gårdarna och »tiggde åt sig själva» sannolikt väl matvaror, vilka sedan förtärdes vid ett gemensamt gille. Detta med vinter- och sommarbjällrorna har, synes det mig, endast en tydning: Man befinner sig mitt emellan vinterns och sommarens början, mellan vinternätter och sommarmål. Detta belägg ger ökad kraft åt de ovan (sid. 56) anförda fall, då »björnvändningen» betecknar tjugondagen som midvinter. Hopsamlandet till en sammanskottsmåltid hör till de vanligaste dragen i tjugondagsfirandet landet runt. I Anundsjö sn, Ångermanland,[2] var det tjänstefolket, som gjorde detta kalas, som kallades »fjällpighälga» och »egentligen var högtidligare än julen». Det är icke uteslutet, att dessa sammanskottsmåltider stå som rester av den »veitsla», varje kultsamfund anordnade vid bloten, där man åt de offrade djuren gemensamt och tillsammans drack det hopförda ölet. Till sist skall nämnas en, så vitt jag vet, enastående tjugondagssed från Ingelstads härad, Skåne.[3] Man plägade här bära omkring en till människa utklädd halmkärve i gårdarna, varvid man överallt fick brännvin. Denna typiska åkerbruksrit erinrar ju starkt därom, att midvinterblotet ägnades Njord och Frö »för fred och äring» (Håkon Godes saga, kap. 16) liksom också julfirandet i Gulathingslagen skulle helgas Krist och Maria för fred och äring. Liksom hästriterna och namnet »Staffanstråa» växlat mellan annandag och tjugondag, synes det skånska bruket äga ett visst samband med den på Björkö i Mälaren förekommande ceremonien med kringförandet av »Halmstaffan», en annandagsrit, som utfördes med en i halm inklädd man.[4] Det är åtminstone frestande att i båda se paralleller till det i Flateyarboks novell om Gunnar Helming skildrade kringförandet av Frö i bygden vintertid, vilket åsyftade god äring.
- ↑ Nord. M. A. nr 13260, uppt. av S. Erixon.
- ↑ Nord. M. A. nr 14305, uppt. av Ella Ohlsson.
- ↑ Nord. M. A. nr 9812, uppt. av L. Hagberg.
- ↑ Gunnar Hallström, Halmstaffan. Etnolog. studier tillägnade N. E. Hammarstedt 1921, sid. 227.
5—230883. Fataburen 1923.
