23
delse sträcker sig ej till seder, klädedrägt och tänkesätt. Skall jag skämmas att läsa till bords, efter Engelsman ej gör det? Skall jag ta mjölet ur munnen på mig, och strö det i håret, derföre att en fåfäng Fransos brukar så? Böra wåre skeppare iakttaga samma otäcka bruk som en plump Holländare? Det wore ju det samma, som att säga mig: När du kommer till Java, skall du sitta på hälarne och tugga Betel: När du är i Ryssland, skall du supa dig full och äta hwitlök. Nog kan jag bli mätt utan ett smakelick eeten? Icke behöfwer en Swensk pumpa sjukdom i sig för Holländarnes Gesondheit? Hedrar det mig, att sitta midt i en fruntimmersring med pipan i munnen och hatten på hufwudet, alldenstund sådant anstår Capske Galanter. Nej, jag will ej en gång antaga deras artigaste moder, som är att hälsa könet med en trefaldig kyss, när man kommer eller går; ty huru mången måsswuxen darrande käringhaka är icke med i räkningen? När ni kysser henne, måste ni frukta det någon af hennes anletes fåror meddelas er genom anrörandet; till förtigande af den fara ni löper, att ge hennes bofälliga näsa en slaksida. Hwad åter angår den yngre, så är det bara en liflös hudnalkning utan eld och styrka. Tacka will jag en kyss i Swerige. Jag får honom sällan, men då jag får, känner jag honom ända ned i stortån.
Mine Landsmän gjorde sålunda rätt wäl om de städse höllo sig till sine hemseder, synnerligen, som desse äro en förnuftig medelwäg emellan Fransmannens öfwerdrefna artigheter och Holländarnes plumpa rättfram. Engelsman är Engelsman, ehwart han kommer; hwarföre icke wi lika så? Lefwer jag som jag är wan, så bli mina manerer otwungna, lätta och naturliga. Går jag derifrån,
