22
sjelfwa musiken; det war ett uppträde, som lämnade mig i owisshet, antingen mina ögon eller mina öron åtnjöto mäst.
Tredje ombytet skedde på en Handcitra, hwarpå förenämde Mamsell med en penna raspade accorder till ett Herdaquäde, som hon sjöng. Wi liksom uppslukade henne med ögonen. Flickan war ordinärt wacker; men det är wisst, att musiken gaf henne täckheter, som en blott skönhet alldrig kan äga. Fingren tryckte strängen, strängen wäckte ton; tonen gick till hjertat, och hjertat lyste i ögat. Det war ett ljufligt accord i hwarje lem, och när jag tillägger, att hon war bland de rikaste fäntor på Cap, lär man finna, att hon skulle äfwen så wäl accorderat i hustrusäng. Jag ärinrar mig alldrig denna quäll, utan att framsucka Amarantordens: Dolce nella memoria.
Kap. 8.
Ett Piller för mine Landsmän.
Swenskar äro andras apor af blott höflighet; like i den delen Tyskar och Danskar. I London läte wi luggen hänga i pannan. I Paris gå wi med hatt under arm, i Amsterdam med stora byxor. Wi följe den gamla enfaldiga grundsatsen: ”Stick fingret i jorden och smaka i hwad land du är:” antage följakteligen alla bruk, ända till de orimligaste, på de platser der wi anlände.
Denna öfwerdrefna belefwenhet är åtlöje wärd. Ingen nekar, att en främling, som njuter skydd å utrikes ort, bör underkasta sig dess lagar, i förefallande politiska händelser. Men denna förbin-
