28
gen skulle räkna, och råkade i förwirringen skrifwa en ziffra och en not om hwarannan. Kapten ärnade göra en ritning på klipporna kring Bayen, men alla hans klippor misslyckades; den ena blef lång som en basfiol, den andra rund som en styfkjortel, den tredje helt och hållet en fruntimmerssko. En stark windkula fråu Alektas förbiswängande råb, kastade dem alla, tillika med bläckhornet öfwerända, och förorsakade en total ljusets förmörkelse i den wrån. Den arme Le Fevre wille sammalunda sätta pennan på papperet; men handen tycktes hålla samma takt, som flickornas fötter. Han stack fingren i öronen, han stampade, han bad, han swor. Ingen ting kunde hjelpa. Han flyttade sig undan i ett annat hörn. Dansen förföljde honom äfwen der. Han antände sin pipa för att röka bina ifrån sig. Allt förgäfwes. Den stackars mannen blef till slut så förwirrad, att då han skulle uppläsa sin skuldfordran, och säga hundra Riksdaler för får, hundra för getter, kapuner, citroner m. m., blef det icke annat, än hundra Riksdalar för spelmän, dito för kontradansar, noch för stråkar, o. s. w. Med ett ord, wåra hämdgiriga Amazoner wille icke lystra till andra fredswillkor, än fästningens uppgifwande på nåd och onåd. Fienderne nödsakades ändtligen uttåga ur sina förskansningar bakom skrifborden. Deras arsenaler af bläckhorn, sanddosor och pennor gåfwos till spillo, och de sjelfwe fördes i triumf kring alla gatorna i en lång kontradans. Det war ett nöje att se wår åldrige Befälhafware löpa kapp med en likaårig Fru Kirst, och ännu mera, att se den stackars Commissionären i Alciras obarmhertiga näfwar göra en perforcejagt. Supercargen, såsom opasslig, undslapp; men alle de
