35
Kap. 12.
OXEADEN,
eller
Wördsamt Äreminne öfwer wår Norske Oxe, den välbereste Herr Rölle, som afled i Junio 1770, och jordfästes i våra magar samma år.
Det är nu så länge sedan jag rimade, att Ni torde inbilla Er, att min versådra sinat alldeles af. Jag skulle ock tro det sjelf, så framt jag ej redan kände henne drypa fram ur ett par hål, som twå oxhorn stångat i hennes damlucka. Jag skall säga saken:
Morgonen efter sedan wi slagtat wår siste Norske Oxe, inskickades till mig såsom Fastlagsris hans begge horn. Hwardera hade sin särskildta påskrift. Det ena som war uppfyldt med skosmörja, skulle brukas att rida på till Blåkulla i sällskap med Påskkäringarne. Det andra kunde jag behålla såsom ett symbolum af mitt tillkommande äktenskapsöde.
Detta gaf mig anledning att anställa en betraktelse öfwer fänad. I synnerhet fann jag mig förbunden att uppresa en poetisk ärestod på wår afledne Rölles graf, såsom billig erkänsla för den andel jag hade fått af sterbhusets quarlåtenskap. Han war ett godt kreatur, och min reskamrat så wäl som de andre. Mången Skald har strött cypresser öfwer ett owärdigare lik, eller efter von Dalins uttryck, besjungit fänad i helgade grifter.
