36
Boum gemitu nemus omne remugit.
Ack Sångmör! samlens hit, med swartbeklädda lutor!
Naturen träde fram i djupsta sorgeskrud!
Hwart öga wandle sig till strida tåresprutor!
Förskräckes haf och jord för mina klageljud!
I Africanske skogars fasa!
Ack tigrar, hjelpen mig att rasa.
O qual! — Wår oxe är nu död.
Du grift-poeters hop, som fått den ädla wana,
Att sorgetoner slå, när mänskjofänad dör,
Beklaga nu med mig min stora Rölles bana.
Jag denna skilnad blott på wåra Hjeltar gör:
Twå ben ha edre, min har fyra,
Jag gråter gratis, I för hyra;
Men begge skrifwa wi om nöt.
När I åt edra lif så höga stoder byggen,
Skall mitt då gräfwas ned i glömskans mörka wrår?
Nej, en Wizir, en Zar, kan wända werlden ryggen;
Men deras Oxebragd dock lika ewig står.
Kom alltså werld att höra;
Jag skall min sorgsna luta röra,
Wid en af edra bröders fall.
I Jutland blef han född utaf en fyrbent mamma,
Som aldrig smutsat sig med bondekreatur?
Nej, fy! af sådant pack ej hjeltar nederstamma.
Hans söta pappa war en adlad Herrgårdstjur.
Men Adel gör dock ej till saken;
Ett von framför, en hjelm i baken
Föröka ej en Cesars dygd.
Här han nu dag från dag wid modrens jufwer grönskar,
Bland Socknens alla nöt den skönste ungerswen,
Hans hjerta äger allt, och magen intet önskar.
