38
Och grånar wid en gammal plog.
Men hjelpen kom till slut. Hans nöd till Jofur trängde;
Ett flytande Kastell med trenne maste-torn,
Som på en skyhög topp den Swenske wimpeln swängde,
Sam majestätligt fram, och sköt med skrot och korn,
Att Lotsar upp ur bergen jaga,
Och litet lugn i Norge taga.
Här Rölle sin förlossning fann.
På Finland bragt om bord, han sälla dagar äger,
Beständigt Passad upp utaf en twåbent bror.
Bland får och getter nöjd, i backen på sitt läger,
Han nu på wilda sjön sin andra resa for.
Ehuru skeppet kullbuterat,
Har aldrig Rölles buk vomerat,
Förutan små - - et cetera.
Till Cap han följde oss, men ack mitt öga gråter —
Hans panna måste här för slagtaryxan stå.
Hur månge likar få gå hit och komma åter!
Hwi skulle denne blott så gruflig ända få?
Jo, egennyttan är wårt roder;
Wår oxe fick af oss sitt foder,
Att foder bli för oss igen.
Ack! Rölle, sof då sött, ditt fall oss nog bedröfwar.
Wi dele mellan oss hwad fordom hört dig till:
En Jungman får din swans, Kadetten dina klöfwar,
En Skepps-Secter ditt wett, din ränta hwem som will.
En Styrman ärfwer dina seder,
Och på det allom må ske heder,
Skall jag behålla dina horn.
