37
Han wäxer och får hull, fast Kerstin, Kuskens vän,
Så mö, som kon hon mjölkat hade,
Ej sällan till hans stora skade,
Stal bort hans mjölk åt sin galant.
Snart fullwäxt wandrar han, att segerkransar plåcka,
Från frodig kalf han blir en oförliklig tjur.
Lik Engelsman han will befalla, ta och påcka,
Men brukar aldrig krus, som små Fransyska djur.
Han på en höft halp flera quigor,
Än Skottar fägnat Swenska pigor,
På femton år i Götheborg.
Men, ack, du grymma werld, du hjeltar snarast fäller.
Wår ungdoms wackra wår ser alltför snart sitt slut.
Till obeskriflig sorg för hundra Ko-mamseller,
Wår tappre Rölle blir en snöpt oduglig stut.
Hur många menskjoröllar rusta,
Så stackars frun en gång får pusta,
Wid sidan af en ömklig stut!
Hwad under om nu horn uti hans panna wäxa!
Hur mången twåbent bror bär dylik ärestod,
Som kunde härutaf ta denna stora läxa:
Att draga dem som han med sedigt tålamod!
Min wän! fast dina horn bli långa,
Bör du din hjelpbror icke stånga,
Men tig, och wisa ädelmod.
Wår oxes lif allt mer åt motgångsbranten lutar,
Han till en Norrman blir på nästa marknad såld;
Från sine Landsmän skild, de hederwärde Jutar,
Han öfwer Skagern for i Farfars Ferrös wåld,
Här sätts han under grymme drängar,
Får litet halm och mycket slängar,
