43
Sedan jag nu på föresagda sätt försäkrat mig om sjelfwa godsets godhet, ärnar jag ingalunda anmäla mig hwarken hos söta Far eller söta Mor; ty jag friar icke till dem, utan till deras dotter. Hennes samtycke bör föregå deras; ty hon är hufwudperson i spelet. Dem tillkommer råda, men icke så alltid befalla, och finner jag ingen ting onaturligare, än det Österländska tyranniet, som berättigar föräldrar att oinskränkt föra wåld på barnens böjelser i giftermålsärender. Faran är ju icke deras. Är det icke wår lycka, som skall afgöras? Bör man då ej äga skiljorösten i egen sak, utan följas i brudsäng som en oxe under oket, twärt emot naturens allsmäktiga kallelse! Beelsebubska wälde! Är jag icke ett fritt wäsende, en Adams-ättelägg, en menniska, en Christen? Denna handen jag äter med, denna skinnfällen jag bor uti, detta hjertat, denna foten, denna - - - är det icke allt mitt? Skall då en annan råda derom. Skall min kropp, mitt tycke, min wälfärd bli en kramwara i främmande näfwar, ett rof, ett, ett - - - ack, det är odrägligt, Herr Magister. — Ödmjuke tjenare, wisserligen. Nam quos Deus conjunxit, förmyndare ne separet! — Alltså will jag först hålla mig till flickan. Men icke ärnar jag straxt röra på friaresträngen. Ännu har jag mig några punkter förbehållne: 1) Måste jag weta, om hon äger så mycket wett och werld, att jag slipper rådna för henne borta, och förakta henne hemma; ty en fjålla är swårare att dragas med, än en yrhätta. 2) Will jag försäkra mig, att wåra hufwudböjelser, så wäl som temperamenter, någorlunda stämma öfwerens; annars kunde hända, att hon wille gråta, när jag hade lust att skratta, eller frysa under samma täcke som jag brinner. 3) Såsom ägtenskapets stora sym-
