49
förnäma vapörer, fransyska dåningar och annat knäfwelstyg.
Nej, tack, mine läckre Herrar; mitt hus skall ej bli en friserstuga. Jag förstår mig icke på ert nymodiga klemiga tidhwarf; derigenom att I med er öfwerflödiga foglighet underhållen edra damer i lätja och fåfänga, öpnen I ju wägen för dem till tusende dårskaper. Weten I hur jag bemöter snushanar? Jag bor utmed landswägen, och det händer ibland att en spårjagande Officer eller näswis Småskrifware får lukten af min frustuga. De öfwerhopa mig straxt med en million artiga ursägter, att de tagit sig friheten att incommodera mig med deras besök; men ha ej kunnat emotstå det nöjet att se huru jag bor, och på stället inhämta min wälmåga. Mår Frun wäl, så är det dem oändeligen kärt: och Mamsellernas dyrbara hälsa hoppas de continuera ännu. Jag bugar mig och försäkrar dem om det senare af allt hjerta; och hwad angår det första, så är jag färdig att på stunden mätta deras gunstiga nyfikenhet. — Derpå släpar jag Junkrarna alla mina ägor omkring, tils kätjan börjar drypa dem ur pannan, och gör sedan en ödmjuk förfrågan, om det ej skulle roa dem försöka sitt handlag wid en slaga, medan wi betrakte min loge. I blinken ropa de drängen, att sadla hästarne, och jag får icke tid att be dem wara wälkomne en annan gång, innan de löpa mig i fullt spårstrek ur sigte. Alltså har ej någon enda gjort mitt hus den äran att bli quar öfwer natten. Jag berättar putset för min hustru, och wi skratta deråt rätt hjerteligen. Nej, mine wänner! wäljen till fästmö den första i tycken om, och sätten henne bra till att sysla, så löper hon ej öfwer skaklorna.
