Sida:Min son på galejan.pdf/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

50

Hjelper ej det, så hola! då bör i yttersta nödfall en alfwarsammare kur försökas.

Kap. 17.

Långt mindre än Punschbaljan det handlar om.

Desererne fram, Hofmästare, ropade den förnämste i laget, och slöt dermed alla wåra giftermålstankar. Deserer på sjön, frågar ni? — Ja wisst ha wi det. Apelsiner, Ananas, Russin, Pompelmoser, Meloner och hwad ni ej får hemma, kunne wi ha här. Det enda, som ni kanhända tycker att wi borde äga till öfwerflöd, jag menar fisk, är just det som wi ha ondt efter, ty det wankas ganska sällan. Man kan i den delen lämpa till oss ordspråket om smedens häst och skomakarens hustru, hwilka man säger städse wara sämst skodda; såsom wi midt i fiskarnes rike ha minsta tillgången på fisk.

Wi äte förträffligen wäl om skeppsbord, och den som nekar det, förtjenar att dö af hunger, eller, som är det samma, wräkas in på en skeppsskuta, der man slipper peta tänderna efter bringor och kalfstekar. Min son har warit på Galejan. Jag fick erfara det 1769, under min långsamma hemresa från London. Stockfisk och ärter om middagen, samt ärter om quällen. Dito i går, dito i dag, dito i 3:ne ewiga weckor, hade så när förwandlat hela min warelse till en ärtgryta. Jag förgäter aldrig hur jag i wåndan gick och suckade på däcket. Men nu sjunger jag ur en hel annan ton. Wid utgåendet ifrån Cap hade wi mellan fem och sex hundra matnyttiga lif med oss, förutan några hästlass frukter och läckra winer. Gud