60
last inberäknad, war ej större, än att en ordinär krokodil skulle nästan wara i stånd att sluka det helt. Gåssarne sågo på oss och skrattade, liksom wille de säga: Ni ären stackare, som ej kunnen hielpa Er fort med mindre än nio åror! Ty så många hade wår slup.
Så angenämt som detta landet ser ut, så ohyggligt är det i anseende till dess quäfwande hetta, blandad med hällande regnskurar och ett städse warande dunder och ljungande. Det händer som oftast, att åskan slår ned i skeppen. Det fick wårt skepp erfara under dess förra utresa, och på Bataviaredden är sådant mycket allmänt. Innan man blir wan, är det rätt ängsligt att höra dessa långbrakande salfwor rulla ur molnen, och slunga oss hwäsande flammor öfwer hufwudet, som hota antända hela himlarymden.
Wi togo oss en tripp in åt skogen. Det är ett nöje till att se Markattorna hoppa i det ena trädet, medan några pratsamma Papegojor sitta i det andra, och liksom skratta åt deras krokiga krumsprång; men när man nödsakas gå med uppspända ögon och muskedundrar, för att akta sig för Tigrar och Krokodiler på högra sidan, och på wenstra för en hop giftiga Ormar, så synes mig man köper sin spatserlust nog dyrt. Faran är törhända icke så stor, men det gör tillfyllest att man inbillar sig det. En Tiger, sades mig, hade här bitit hufwudet af en Preusisk Opper-Styrman, och hans blodiga wålnad wisade sig för min inbillning i hwar buske. Jag säger om Java, som en Engelsman om Paoli, när han först kom till London: Major e longinquo reverentia. Jag skulle tagit detta landet för ett paradis, om jag aldrig satt foten dit. Men nu förefaller det mig likt en wacker flicka,
