75
Ett skutt öfwer åt China
Contingimus portum, quo mihi cursus erat. Ovid.Med ganska små windkullingar halade wi oss fram landen emellan så till sägande, steg för steg. Det war ej annat än kasta och lyfta ankar, dels för stiltje skull, dels för den motkommande strömmen. Besättningen måste ständigt gå i spelet. Detta kostade på i hettan; gick alltså ganska tungt och långsamt. Men wår Kapten war fullkomligen underrättad, huru Matroser böra både styras och uppmuntras. Ett warpankare förlorade wi en dag. Man gissade att det tagit fäste under någon stor sten: men sedermera erinrade wi oss, att just på detta stället en tolfpundig guldkista blifwit för någon tid sedan nedsänkt af en efterjagad rymmare. Man hoppades således göra ett rikt fiskafänge. Girigheten fördubblade Matrosernes krafter. De satte på; men till wår stora skada så häftigt, att tåget sprang och bytet förlorades. Det ligger der ännu, andra mera lyckliga fiskare till tjenst.
Ändtligen fick man en liten påförare, som hjelpte oss förbi ön Lucipara. Farwattnet är häromkring det krångligaste på hela resan. Man måste loda hela wägen fram, såsom här på somliga ställen knappt är fyra famnars watten; hwarföre ock ganska många skepp stadna på grund. Wi habe jullen ute för oss att loda och sluppo lyckligen förbi, passerandes Monopin på ön Banca den 22 Augusti, sextonde dygnet efter wår ankomst inom Javahufwud. Af Bancas Tenngrufwor hade wi intet mera än den uppstigande swafweldunsten, som förorsakar här en nästan stadigwarande åska.
