9
Herr Oberbeck, der reiche Schinder
Ernehret alle Huhrenkinder.
Huset der Drottning Christina hade den bekanta Comedien med Hamburgske pöbeln, står der ännu. Folket i Hamburg är i allmänhet godt och trefligt; men Gud hjelp oss! deras seder äro alltför gammaltyske. Sannerligen är etiketten wid deras bord plågsam och pedantisk; liksom ock en fattig karl ej kan annat än swärja på det fördömda bruket, att ge en piga och dräng så stora biräntor, hwar gång jag får en matbit hos en god wän.
Den 22 Maj gick jag på en skuta till Stade. Från den dagen måste jag suga mine egna ramar, och lefwa på, egen pung. Inrättade ock staten på en annan fot. Mitt pass war ställdt på Göttingen; men mitt ostyriga nybegär, drog mig allt längre och längre åt söder, Trahit sua quemque voluptas.
Från Stade wandrade jag i sällskap med twå Hebreer, till Bremevörde; och hwar och en af oss kunde säga som Philosophen: Omnia mea mecum porto.
Dock må ingen tro, att jag gjorde mig så gemen och gick till fots. Nej, jag spasserade.
Nog hade jag kunnat resa med posten; men de infame wagnarne skaka så, och utom dess tyckte jag det war synd till att plåga de stackars hästkreaturen i hettan, med att draga mig, efter som jag icke såg mig i stånd att draga dem igen. Enfin, sedan wi den 24 passerat Weser, köpte jag ein altes Pferd, mit, anderthalb Auge. Denn einen Wagen zu haben kostete allzuviel. Das arme Thier war eben kein Bucephalus nicht, doch wenigstens so gut, als der Herr Don Quichotte
