Sida:Min son på galejan.pdf/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

40

fäkta för uppsatte belöningar. Den som kan break most heads d. ä. krossa de flesta hufwuden, blir bäst betalt. De ha trälansar, och ingen kommer ur leken, utan fullstänkt af blod och skråmor, och månge skadas obotligen.

Är det icke ohyggligt, att se förnuftiga menniskor klappa händer och hitsa deras ungdom liksom hundar ihop, att förderfwa hwarandra? Deras Tupp- och Doggfäktningar förråda icke mindre deras omenskliga natur. När de se twå träta på gatan, twinga de dem att afgöra saken med knytnäfwen, hwilket sker sålunda, att de rifwa kläderna från sig och kaxas som tjurar. Quinfolken äro nästan wärre. Stockholms Rodderskor äro blott ofullkomliga copior af dem. Jag såg för några dagar sedan twå konor, nakna till medjan, eländigt handtera hwarandra, och när de intet mer orkade, lågo de i ränsten och kastade hela göpnar dy på hwarandra. Om Justicen will lägga sig emellan, blir den bortföst af mobben. Det skulle wara ett olagligt inbrott i deras dyra frihet. Så mycket bortblandas begreppen om sjelfswåld och frihet.

I andra Riken plär man finna mästa Religionen i hopen. Men här ser man intet spår deraf. Ingen kan neka det, att Londons Allmoge är mera upplyst än andra Länders, der Tryck- och Tankfriheten är mer inskränkt, ty här ser man en Åkare, en Kolbärare, en Gesäll likså ofta läsa deras mängfaldiga new pappers, som de dricka sitt strongbeer; hwarigenom man finner dem i stånd, att prata tämmeligen wäl om allahanda, när deras gelikar i Paris, Danmark och annorstädes, knapt weta deras Konungs namn. Men det är icke allt nyttigt. Ty jag wet ej, om det icke