73
Kap. 9.
Fortsättning om Runio Sacrum.
Sive recte, sive krum,
Tamen est latinicum.
Jag har läst igenom mitt föregående Kapitel, och tycker ej om det, ty det ser mig så liderligt ut; hade derföre tänkt indraga detta, om icke det skälet kommit emellan, att supa är ett lika så oundwikligt ondt på sjön, som giftas på land. Det ena måste skaffa mod i faror; det andra trefnad i näringar. Intetdera kan mistas. Hwad är det, som gör Engelsmän till dristige Sjökarlar? Intet annat, än deras Bumbertar och Ölmuggar. Ser Ni någon Kapten bland dem med en blek, mager hy, så tro säkert, han uträttar inga underwerk på djupet. Men har han en näsa, så stor och rödfrasig, att Ni tycker hon kunde bli en reputerlig Krögarskylt, då må Ni ta bonom för en äkta hjelte på Neptuni botten. Såsom Swenskarne icke hunnit ännu, att upparbeta sig till någon höjd i dryckeskonsten, altså stå de äfwen efter dem i widlöftig sjöfart. Ho kan således undra, att Ostindiefarare söka styrka i bålen?
Saken är bara den, att kunna dricka med smak. Förr i werlden söp man sig full på gammal ren bondska. Nu finner Ni, det sker wittert och belefwadt. Mycket wunnit på den goda sidan! Ett ondt, som icke kan afskaffas, må man åtminstone göra så drägligt som möjligt är. Denna ädle föresats anspårar wårt ädla Gille Runio Sacrum.
Hwi skulle jag då blygas, att skrifwa dess historia? Men M. L. jag har twå starkare skäl, till att icke fullfölja henne. 1) Har jag intet att dricka. 2) Ides jag ej. Du får alltså icke mer
