75
Jag ler åt Croesi gull och Alexanders namn.
Låt ärelystnans folk på lyckans branter klänga:
Sorg, afund och beswär på deras hälar hänga.
Låt Harpax ha sin skatt, den är en mager tröst,
Han hyser sjelf den orm, som tär hans usla bröst,
Nej Wällust, du är den, som nöjets rosor strör.
På lifwets tistelwuxna hedar.
Jag sorgfri kuskar fram på dina glatta medar.
Ju mer min tid är kort, ju mer han nyttjas bör.
I andra werldens tysta slätter
Oss ingen Cloris smekar mer;
Der wankas inga läckra rätter,
Ej heller prässas drufwor der.
Dessa rim, påminte Secreteraren, kunde alldrig wara foster af en nykter hjerne; understälde altså Präsidis nogare ompröfwande, huruwida man borde understödja Författarens yrande snille med nya tillökningar på det gamla ruset? kunnandes han för sin del ej annat, än anse det för wådeligt. Tillstyrkte fördenskull, att de honom tillfallna Punsch-premier måtte förwandlas till en lika stor dosis watten, såsom tjenligast för hans wimmerkantiga hufwud. Denna ömhet för en krank medbroder, uttyddes såsom en grof bespottelse. Secreteraren jagades ifrån Protocollet, och nödsakades wärja sig bakom ett bröstwärn af tre pålagde buteljer rödt win, som till promt utmätning öfwerlemnades.
På detta sätt fortsatte Sällskapet sina möten inemot Kap, då dess Witterheter tillika med quarstoderne af Arrack och Socker upphörde. Handlingarne afslutade jag med följande Swanesång:
O coup fatal pour les buveurs
De notre heureuse Compagnie!
Adieu bouteille, adieu ma vie!
Voici ton Secretaire en pleurs.
