87
på Kanzler och bandtler. Plumphet ä- ä- är plumphet — d. ä. när man är plump. Ack, jag fruktar jag kan icke förswara mig! Store Donatus statt mig bi.
Jo, naturalia non sunt turpia.
Utomdess, min kräsmagade Häcklare! ger jag alltid tillkänna med några öfwerskrefna ord, hwad i hwarje Kapitel innehålles. När jag pekar på busken, der taggarne sitta, så är det ju icke min förseelse, om du löper dit och blir stungen.
Emedlertid om någon förflugen plump drupit mig ur pennan, hwarigenom ett ärbart fruntimmer kunde bringas till rodnad, ber jag alldraödmjukast om ursäkt: Icke hos Er, mine Herrar, utan hos den sköna förolämpade. Hennes spegel tör wisa henne, att det lyte hon funnit på mitt papper, förvandlat sig till en fullkomlighet på hennes ansigte. Tu huru täck är icke en flicka, då blygsamhetens färg purpurerar hennes kinder. Jag hoppas fördenskull, att hon förlåter mig ett undsluppit fult ord, som haft så wacker werkan.
Hwad ha Ni nu mer att förebrå mig? Jag är för mycket piltaktig, tör Ni säga, och icke alltid Ortodox? Jag swarar, det förra är en fölgd af mina år, och min hälsa; och hwad det senare angår, så har jag ej lofwat Er en Postilla.
Kallar Ni mig dum, gör Ni mig orätt, quick — likså; lärd — äfwenledes. Ty mitt bomärke är: aliquid in omnibus, och skulle Ni widare få weta, hwem jag är, så wore hela werket skämdt. Alltså sker oss en inbördes tjenst, om wi städse förblifwe hwarannan obekante.
Men Ni kunne med mera skäl förewita mig, att jag inblandar så mycket Fruntimerssaker i mitt kram, likasom jag wore en klemig kjortel-kyckling. Men ho wet icke, att denna waran är den sälgbaraste? Med detta wackra gods är man alldrig
