Du ser en snövit kind, men purpurn saknas där,
och alltför litet eld i hennes ådror är.
En fransk har täckhet nog, men konsten är för mycken,
naturens vackra verk fördränks i lånta smycken.
Tag smink och puder bort, så har du trollet kvar:
på närstånd är hon ej, vad hon på avstånd var.
Det mera södra kön är snömos helt och hållet,
det är så hjärtans klent, så hjärtans ömt och fjållet.
Det vissnar när det rörs, som blomman på en äng:
i bilek går det an, men ej i hustrusäng.
Hit räknar jag varenda mö,
som bor ibland de kapska bergen.
De äga inte mer än färgen,
och den försmälter liksom snö.
För en gång kunna de gå an,
men jag vill ock må väl i längden,
lär alltså ej i denna ängden,
bli ene hustrus man.
Feck jag på turkiska taga en hel seralj, skulle jag välja här, men tvungen att åtnöjas med en, fordrar jag bastantare gods. Dessa uthärda ej en enda barnsäng, förrän alla deras blommor förvissna.
KAP. VII
OM DEN MUSIKALISKA MAMSELLEN
Saxa ferasque lyra duxit.
Utom dygden är ingenting, som mera kläder de sköna än musiken. Denna vetenskapen borde vara deras egen. Den sysslosätter himlens änglar, varför ock icke jordens? Naturen synes ha byggt dem därtill. För vad ändamål ha de sina små, viga fingrar tillika med en böjlig och tjusande röst, utan för att drilla en herdesång vid klaveret? Med en finare hud än mansläktet äga de ock finare känslor, äro mer i stånd att mottaga
98
