Kapska flickor äro täcka, dock likväl inga gudinnor. De ha den förmån framför andra, att de aldrig brännemärkas av kopporna, ty dessa komma här icke, utan någon gång överbragta med främmande skepp. Ett av de danska hade på det sättet för tio år tillbaka minskat stadens folknummer på två tusen liv. Men smittan har aldrig kunnat spridas till landet, varest de vid sådana tillfällen förflyttas. Med europeisk uppfostran och mer umgänge med den stora, hyfsade världen skulle de kunna bli fullkomliga fruntimmer, men äro nu, i brist härutav, föga annat än snutfagra lantdockor. De ha en blommande färg. Denne är dock merendels så litet varaktig, att de som voro vackra i fjol äro fula i år. Uppdragna till att göra ingenting, råa och utan värld, bli de släta matmödrar och döttrarna efter dem likaså. Jämförelsen med våra, synnerligen opp i Sverige, skulle alltför mycket beskugga deras målning.
På mina resor har jag sett många nationers fruntimmer, och det med märkande ögon. Jag har aldrig varit lycklig hos de svenska och kan således icke vara deras anhängare av erkänsla, men icke dess mindre tvingar rättvisan mig att lämna dem företräde uti skönhet för alla andra, så snart man talar överhuvudet.
Ja, täcka svenska kön! jag måste det besanna:
den mullvadsögon bär uti en hornvärd panna,
vars ömkelige smak kan finna någon ting,
som överträffar er på hela jordens ring.
Er hy, så frisk och ren som luften den I andas,
är lik ett blomsterfält, där ros och lilja blandas.
Att samla i er bild allt vackert, sött och ömt,
naturens rika hand sitt hela förråd tömt.
Om altar byggdes mer åt någon dödlig kvinna,
blott för en svensk, jag svär, mitt rökverk skulle brinna.
Att vackra flickor se gick jag all världen om,
men inga råkte jag, förrän jag återkom.
En engelsk mö är skön, jag tillstår utan smärta,
men har för mycket snö i ansikt och i hjärta.
