snett på David, för det han tog sig ena pigo på gamla dar till att värma sina fötter. — Kan gubben med andra bekvämligheter unna honom hans lilla sängvärmare.
Nå, så lät oss sätta präster, som konservera huset i deras ställe, ty de fria till pastoratet men inte till änkan, svarade de andre och skrattade så det gick vågor på punschbålen.
O Belial, Belial! döden i grytone, skrek prästen och såg ut i synen som långkatekesen. Nej, mine herrar, om de förtjäna någon krona på huvudet, så är det martyrernas, ty de uppoffra allt, ända till deras egen lekamen, för ett barmhärtighetsverks skull. Men efter det lediga rummet änteligen skall fyllas, kan man ju ditsätta gifta sjökarlar, som löpa med en boricka i Cadix eller med en hottentottska på Kap. Glas punsch, Bredberg!
KAP. XVII
LÅNGT MINDRE ÄN PUNSCHBALJAN SOM DET HANDLAR OM
Desserterna fram, hovmästare! ropade den främste i laget och slöt därmed alla våra giftermålstankar.
Desserter på sjön? frågar ni. — Ja visst ha vi det. Apelsiner, ananas, russin, pompelmosor, meloner och allt vad ni ej får hemma, kunne vi ha här. Det enda som ni törhända tycker att vi borde äga till överflöd, jag menar fisk, är just det som vi ha mest ont efter, ty detta vankas ganska sällan. Man kan i den delen lämpa till oss ordspråket om smedens märr och skomakarns hustru, vilka man säger äro städse sämst skodda, såsom vi mitt i fiskarnas rike ha minsta tillgång på fisk.
Vi spise förträffligen väl om skeppsbord, och den som nekar det förtjänar att dö av hunger, eller, som är detsamma, vräkas in på en skeppareskuta, som föres av en råcka, ty där slipper man peta tänderna efter bringor och kalvstekar. Min son har varit på galejan. Jag feck erfara detta 1769 under min
126
