ansikten och således snarare kan tröttna, är odrägelig, utan en inbördes humanité, alltså synes mig man kan aldrig nog rekommendera goda umgängessätt. Jag medger, att en befälhavande ombord esomoftast behöver en sträng uppsyn eller en dundrande baston för att hålla tilltagsna matroser i tyglen, men detta bör ej sträcka sig till bättre folk, än mindre bör det följa honom i land, ty båtsmansmaneren måste bortläggas tilllika med beckbyxorna.
Det händer, att en sjöman, som blir så till sägande kläckt och uppdragen i salt vatten, understundom ej äger tillfälle varken att underbygga sin erfarenhet med kunskaper eller upphyfsa sin person med prydeligt umgängesvett. En sådan, om han gör sin syssla utan att förakta vetenskapernas vänner eller ofreda sina medlevare med smutsiga grovheter, lämnar jag gärna oangripen. Men när han kallar de förra skolfuxar och de senare fähundar, så bör ju ingen misstycka, om jag hänger honom oxeskylten i pannan, andra hans gelikar till en rättvis varnagel. Ty med det ena röjer han en nedrig otacksamhet och med det andra en dumdristig brutalité. Vem är det, som talt honom stjärnornas lopp, satt kompassen i hans hand, avmätt jordrunden, som han seglar uppå, eller givit honom den oktanten, varmed han vägleder sig på det djupa, utan desse skolfuxar, vilka han så oförskämt beler? Deras sömnlösa nätter, deras förstörda hälsa, deras mödosamma hjärnebrott, förtjäna då de ingen annan belöning? Dömer själve, om engelsman ljuger, när han kallar sådana för seabrutes! Därnäst, vad kan vara mer vanhedrande för mänskligheten, än att en sjöofficer, som tillika med rättigheten att befalla de smärre satt sig i förbindelse att vara deras eftersyn, skall leva som en vildartad kalmuck och översmutsa dem, som ha den olyckan att bo med honom på samma planka, med bitande grovheter och söliga båtsmansmanerer. En sådan kommer bland främlingar och sätter ofta fläck på en hel nation, till förtigande att mången städad gosse, som råkar stå under hans befäl, bliver skamfilad och hatad bara därföre, att han understår sig vara belevad och icke vill förnedra sin förnuftiga varelse till samma djuriska levnadsart som hans förman.
132
