KAP. III
VIDARE OM KORPORALEN
Fænum habet in cornu, longe fuge… Horat.
Korporalen var artig nog, men huru kan en svensk förlåta honom hans tänkesätt om hembygden? På tillfrågan varför han icke hälsade på oss ombord, svarade han tvärt: vad skall jag hos er? Där är ju ingenting till att få. Detta förtröt mig obeskrivligen, ty jag finner ej att vi borde ge honom någonting, så framt icke en gammal lodlina till att hänga sig med. Jag rår ej för att alla bortlupne svenskar, jag träffar på utrikes orter, förekomma mig såsom likaså många ogärningsmän och i själva verket, vad begrepp skall jag göra mig om deras moraliska karaktärer, sedan de varit i stånd att förgäta den yppersta bland borgerliga plikter, jag menar kärleken för fäderneslandet? Det vore ju en galgvärd otacksamhet, om jag skulle unddraga mig mitt moderhem, varest jag fått liv, uppfostran och kristendom, eller trampa med förakt på mina fäders gravhögar? Vad skall man då säga om en sådan, när han hänger en ankommande landsman i rocken för att tillbettla sig en tjänst, en skänk, en måltid? — En turk skulle snarare förtjäna mitt medlidande. Den olycklige bör hjälpas överallt, men avfällingen svälta, fast han ock vore min bror.
Emellertid kanonerade vi på varann med ett par långa holländska pipor. Han beskrev landet för mig och böd till att stöpa i mig lögn och sanning om vartannat, t. ex. om javanernas trollkonster, ormtjusningar, tigerhäxning, waldmänner med mera, Men som jag förut genomvandrat åtskilliga resebeskrivningar angående Java, kunde jag esomoftast erinra honom om tryckfel. I följande hade jag likväl förtroende till hans berättelser.
Holländska milisen, sade han, bestiger sig till 12 000 man på hela ön, varutav hälften äro européer. I nödfall kunde detta antalet fördubblas. Mitt i landet funnos ännu konungar oundertvungne, men kusterna runt ikring ägde de fästen och nybyggen. Deras yppersta regering, Raad van Indien, var-
141
