Hoppa till innehållet

Sida:Min son på galejan 1960.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

här vår svenske gråsten. Utav fåglar flögo här skockvis de så kallade fiskmåsar, och den märkvärdigaste växt jag råkade var den evigt grönskande Juniperus eller enrisbusken, vilken hos turkarna förvaras i krukor såsom en helgedom. Vår lärgirige skeppssikter lättade mycket min möda. Han hade funnit ett stycke sten, stor som ett ägg och svartstrimmig, vilket han visade mig, sägande det vore den besynnerliga lapis petrificatus eller korpsten, varmed man kunde trolla fruntimmer till sig om nätterna. Han hade läst därom hos den lärde författaren herr Orbis Pictus. Likaledes hittade han en kristalliserad snäcka, vilken han stoppade i västfickan, men hade den harmen att däruti vara misstagen, ty då vi gått en stund, begynte den smälta och flöt låret utför, såsom det ej var annat än ett islupet koplommon. Han hade hanterat det med vantar på händerna, kunde således icke strax märka bedrägeriet. Vi vandrade vidare och blevo varse ett obekant spår i snön. Min skarpsynte följeslagare kallade på våre skyttar och ropade, att här vare ett älgstånd i nejden. De kommo och vi lupo strax alla tillsammans efter spårstrecket, men till vår stora förundran förvandlade sig dessa älgfjät allt mer och mer till fruntimmersskor. Dock blev icke jakten värre för det. Man klättrade berget utföre och upptäckte en liten stuga, omgiven av några nakna trän, vilka i förstone gjorde henne osynlig, liksom för att undanstjäla dess ensamma åbor för den spejande främlingens öga. Vår håg för naturalier lockade oss närmare. Men huru bestörte blevo vi ej, då två skygga nymfer, holmens endaste invånare, med häpna skrik lupo till skogs vid vår blotta åsyn! Vi sågo på varann, liksom för att utforska, vars uppsyn kunde vara grym nog till att förorsaka sådan förskräckelse. Siktern skyllde på assistentens bössor; denne åter lade hela felet på hans stora näsa. Emellertid ville man bongré malgré uppjaga flyktingarna, Vår skeppspredikant, som var med i sällskapet, vann änteligen så mycket förtroende genom sin svarta rock, att den ena kom tillbaka, men systern rymde fältet utan att en gång se sig om, Hon gav oss litet mjölk, som vi begärde, men med så darrande hand att vi lätteligen märkte hon fruktade något; lopp även från en tillbjuden

39