Hoppa till innehållet

Sida:Min son på galejan 1960.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

piaster med samma skygghet som en svensk dräng ifrå värvarepenningen; talade ock ingenting. Vår lots berättade sedermera, att det var ett par gamla jungfrur, av vilka den ena icke kunnat få och den andra icke velat ha fästeman, sedan hon blivit besviken i sin första kärlek. Två, tre gånger om året komma de till kyrkan; leva för övrigt ensamma i deras lilla koja, vilken släktingarna byggt åt dem. En ko och några kryddsängar skaffa dem livets förnödenheter, och en hatad mansfot översteg förmodeligen aldrig dessa vestalers tröskel förrän denna gången.

När alltså mine naturforskningar icke lyckas bättre, måste jag göra ett knäfall för hans majestät av örteriket, hertig över krokodiler och havsfruar m. m. samt herre till fyrfota djur, fjäderfä och insekter, vår store riddare von Linné, anhållande ödmjukast om befrielse från dessa steniga exkursioner, både härstädes och på andra ställen, dit jag vidare kan komma. Jag högaktar hans ojämförliga insikter och trampar ogärna ihjäl någon av hans små krypande vänner, men kröker ock nödigt min rygg efter dem, ty min lust är med människors barn. Och så länge jag icke hatas av dessa, lär jag aldrig älska de andra. Dessutom känner jag mig född mer att åtnjuta än beundra naturen. Jag tycker mer om en välluktande blomma än en besynnerlig, och om min förundran skall stanna vid någon vacker ros, måste hon växa på en sextonårig flickas kind.

Emellertid vill jag dock denna gången fägna honom med en liten insekt, sådan som jag undfått densamma av Norges lotsar. Det är kraken, eller den så kallade krabbfisken, vilken understundom säges besöka dessa vatten. Han är icke stor, ty huvud och stjärt inberäknad lär han ej vara längre än vårt Öland utanför Kalmar. Alla fiskare veta här att tala om honom. Han håller sig på sjöbotten, städse omringad av en oräknelig skara småfisk, som tjäna honom till föda och födas av honom igen. Ty hans måltid, om jag minns rätt vad biskop Pontoppidan skriver, räcker inte mer än tre månader i sänder, och andra tre månader åtgå till att smälta den bort. Under denna tiden närer han hela arméer av smärre fiskar

40