Och när jag kan en sådan vinna,
så offrar jag min frihet opp.
Stackars gosse! När vill du bli gift? — Vid femte
sammankomsten skulle var och en säga sin huvudböjelse. Penningen
hade månge anhängare, äran en, lärdom ingen. Tvenne
förklarade sig för något i allt, men den, som rimmat till
vällustens beröm, erhöll denna gång belöningen. Han kallade sig:
Epicuri de grege porcus
Kom, vällust, du är min gudinna,
kom, överströmma all min själ!
För dig skall blott mitt rökverk brinna,
ty annat allt är bara gräl.
Begraven i din ljuva famn
jag ler åt Croesi guld och Alexandrers namn.
Lät ärelystnans folk på lyckans branter klänga,
sorg, avund och besvär på deras hälar hänga.
Lät Harpax ha sin skatt, den är en mager tröst,
han rugar själv den orm, som tär hans usla bröst.
Nej, vällust, du är den, som nöjets rosor strör
på livets tistelvuxna hedar.
Jag sorgfri kuskar fram på dina glada medar.
Ju mer min tid är kort, ju mer han nyttjas bör.
I andra världens tysta slätter
oss ingen Cloris kysser mer.
Där vankas inga läckra rätter,
ej heller pressas druvor där.
Dessa rim, påminte sekreteraren, kunde aldrig vara foster
av en nykter hjärna, underställte alltså præsidis nogare
omprövande, huruvida man borde understödja författarens
yrande snille med nya tillökningar på det gamla ruset, kunnande
han för sin del ej annat än anse det för vådeligt. Tillstyrkte
fördenskull, att de honom tillfallna punschpremier måtte
förvandlas till en lika stor dosis vatten, såsom tjänligast för hans
70
