Svante suckade. Ty han visste, att han var en slarfver, som hade sönder allting. Mamma hade sagt det, pappa hade sagt det, och Olle sade det också. Svante hade i den grad satt sig in i, att han var en slarfver, att han nästan trodde, det inte kunde vara på annat sätt.
Men han tyckte ändå, att det var sorgligt. Därför suckade han, när han tänkte på det, och ansåg, att världen var hård. Han kunde inte hjälpa, att alting han fick tag i, gick sönder, och Svante kände sig riktigt säker på, att det inte var hans fel, utan att det måtte komma af något annat.
Isynnerhet tyckte han, det var elakt af Olle att inte vilja låna honom båten. Och en vacker dag föll han på den idén, att om Olle inte ville låna ut båten, så kunde han — Svante — gärna låna den själf.
Först tyckte han, förstås, att det var rysligt illa att kunna tänka så. Ty båten var Olles, och ingen annan hade rättighet att taga den. Det visste Svante mycket väl. Dessutom hade Olle förbjudit det. Och Svante lydde Olle nästan bättre än pappa och mamma.
Men hur länge han gick och funderade på detta, så blef frestelsen honom ändå till sist öfvermäktig.
En dag var Olle ute och lekte med de andra pojkarna. Svante hade rifvit ett stort hål på sin ena strumpa, blifvit hemskickad af Olle, fått snubbor af mamma, för att han var en slitvarg och en slarfver,
