och kom mycket ledsen ut på gården, torkande sig i ögonen.
Där stod Olles stora båt invid gafveln på byggningen. Seglen voro uppspända och fladdrade riktigt lockande för vinden. Aldrig hade Svante tyckt, att Olles båt var så vacker. Han kunde inte låta bli att gå fram och se på den. När han hade sett på den en stund, började han att fingra på den och flytta på bommen. När han hade hållit på med det litet, tog han och försökte lyfta den, som han aldrig gjort förr, mer än en gång, när Olle inte såg det. Och när han hade gjort allt det, gick Svante ut genom grinden och såg efter om det fans någon, som kunde se honom.
Där fanns ingen, och med hjärtat i halsgropen gick Svante in igen på den lilla täppan och tog båten på sina armar. Den var ganska tung, och Svante måste gå försiktigt för att inte snafva. Ty snafvade han, då visste han också, att han föll omkull, och föll han omkull, då gick både mast och bom och bogspröt i kras, och då skulle Olle nog veta, hvem som hade haft båten. Därför gick Svante så försiktigt utför backen, att han nästan höll andan. Där var fullt med stenar, men Svante klef försiktigt förbi dem allesammans, kom ner till sjön och satte behändigt ifrån sig båten på stranden.
Han flåsade ut en stund, och hans lilla hjärta klappade ändå värre än förut. Att det var illa gjordt,
