hade han fått känna, hvad det vill säga att själf vara kapten och styra båten. Han hade blott fått se på, och han tyckte aldrig, att det var lika roligt, fastän Olle sade det.
Nu visste Svante förstås, att Olle kunde komma hvilket ögonblick som hälst, och att då skulle det vara slut med glädjen. Men det störde honom knappast en gång. Om Olle kom, så fick han komma, och det kunde inte bli värre än smörj. Nu skulle han ha roligt, så länge det räckte, och därför gick Svante där fram och tillbaka med sitt långa metspö i hand och vände båten. Det var ett styft arbete, ty det blåste hårdt, och båten var tung. Svante fick taga i, så mycket han orkade, och han kånkade och stånkade värre, där han traskade på stranden mellan stenarna.
Till sist glömde han både Olle och alla följder. Han såg bara båten, och han låtsade, att det var hans båt. Den var på resa till Brasilien, och Svante lekte, att det var orkan, och att sjöormen kom. Han tog sitt långa metspö och slog i vågorna, så mycket han rådde. Då lekte han, att sjöormen slagit till med stjärten, och att han — Svante — slog af skallran, som Söderman hade gjort.
Men just som Svante skulle sätta ut spöt och vända båten, så att den inte skulle komma för långt bort, hörde Svante någon komma springande bakom sig utför backen. Han vände sig om och såg, att
