det han nu gjorde, tänkte Svante inte det ringaste på. Han tänkte bara på, hur roligt det skulle vara att få se båten segla och själf få sköta den. Och med darrande händer tog han den dyrbara båten och sköt den mellan ett par stenar ut i sjön.
Nu var allting godt och väl. Men det var bara en sak, som Svante inte hade tänkt på. Det blåste en riktig storm den dagen, hela sjön framför backen såg aldeles svart ut, och vågorna slogo högt emot land. Men Svante hade hört Olle säga, att båten tålde hvilken vind som hälst, och därför var han inte en smula rädd, när han satte ut båten.
Den gick också alldeles utmärkt. Ty det var en bra båt. Så mycket är säkert. Den gick ner på sidan så djupt i sjön, att vattnet steg ända upp emot masten, och kom det en riktigt häftig ilning, så doppade den hela storseglet. Men stjälpte gjorde den inte, ty däckad var den. Och när ilarna gingo över, reste sig båten igen. Präktigt seglade den fram genom vågorna, och Svante njöt, som om båten varit hans egen.
Ty i flera veckor hade han gått och sett på, hur Olle seglade med sin båt, gått där och sett, huru roligt det var, hur båten gungade mellan vågorna, hur den lade sig på sidan och kom upp igen, hur den vände och sköt fart, gick emot land och lades i hamn bakom en stor sten, som sköt upp ur vattnet. Men aldrig hade han fått sköta den själf. Aldrig
