ibland kunde vara, och om de också hade önskat att vara tvillingar, så var det i alla fall alldeles för sent att tala om sådant. Olle var som sagdt nio år och Svante sju. Ingen människa kunde göra något vid den saken. Inte ens pappa och mamma. Och det hvarken pappa eller mamma kan, det kan ingen. Det vet alla gossar, både de som äro snälla, och de, som äro odygdiga.
Nu var det så märkvärdigt med Olle och Svante, att de gossarna bodde i Stockholm om vintern. Men de voro inte instängda för det. Hela hösten, vintern och våren hade de tumlat om på gårdarna och i Humlegården. Ibland hade de till och med varit ända ut på Djurgården. De hade sett snön komma och snön gå. De hade fått skidor af en snäll farbror, som på juldagen var i Stockholm och hälsade på. Och där fans stora drifvor och utmärkta backar i Humlegården. De plumsade i drifvorna och åkte i backarna. Olle gjorde en liten snöplog på gården och spände Svante för. Ty Olle var store bror och hade gått i slöjdskola, och Svante fick lof att göra, allt hvad store bror ville, därför att han var lille bror. Med den gjorde de vägar i snön och fingo beröm af en gammal fru, som inte tyckte om att väta ner sig om fötterna. Och de hade så roligt, att de önskade, att det alltid skulle vara vinter.
»Det kan aldrig vara så roligt om sommaren», sade Olle. »Jag önskar, att det aldrig blefve sommar.»
