inte skulle få taga med sin nya båt. Nog förstod han, att båten kunde gå sönder, om den finge vara med på en sådan färd. Men han hade aldrig tänkt sig, att han skulle skiljas från båten på sin födelsedag.
Det blef emellertid en härlig dag, och det var det härligaste, pojkarna visste, när de fingo fara ut och segla. Då följde hela familjen med, och båten stoppades full med matsäckskorgar, filtar och sjalar. Vid rodret satt pappa själf och hade en styrmansmössa på hufvudet, och när det var riktigt väl, fingo pojkarna hjälpa honom att styra. Mamma låg i förn och tittade rätt upp i himmelen, och när de inte hjälpte till att styra, så hade pojkarna sina egna nöjen.
Ibland hade de med sig någon stor plankbåt, som de inte voro rädda om, och då läto de den släpa utmed båtens sida. Men ibland tyckte pappa, att sådant skräp och släp var i vägen, när han ville vända, och då fingo pojkarna vackert taga in sina dyrbarheter och ställa dem i båten.
Då lutade de sig öfver båtens reling och tittade ned i vågorna, som båten skar igenom i ilande fart. Dunk, dunk och plask, plask lät det, när den stora båten reste sig på vågorna och klöf deras toppar, som i hvitt skum porlade utmed båda sidorna på båten. När man låg och såg ned i vattnet, upptäckte man många rara saker. Skummet sprutade rätt upp i ansiktet, glittrade och lyste i alla möjliga färger. Det steg och föll. Än gick det så högt upp, att det nästan
