med soldater, två stycken nya slidknifvar och en hammare. Han fick mammas porträtt och en hel korg med körsbär. Alla paketen tog han upp, och han gick omkring och tackade allesammans. Men hela tiden såg han bara sin stora, nya båt, och han kunde inte taga sina ögon ifrån den. När allt var slut, stannade han vid bordet och började fingra på båten. Han kunde nästan inte tro, att den var hans, eller att det hela var sanning, och när han stått där länge, sade han:
»Min båt är mycket vackrare än Olles.»
Det var det högsta, Svante kunde tänka sig på denna jord. Men när han hade sagt det, blef han rädd, att Olle kanske skulle bli ledsen, och det ville han inte, efter han själf var så glad. Därför sade han efteråt:
»Men Olle ska’ få låna den.»
Svante förstod inte, hvad alla människor skrattade åt. Han mindes nog, att han inte fick låna Olles, men det tyckte Svante var något helt annat. Ty Olle hade aldrig sönder sina saker, och då gjorde det ju ingenting.
Nu hade pappa lofvat, att den här dagen skulle hela familjen få fara ut och segla. Och därför hade pappa skaffat en stor segelbåt, som låg med upphissade segel nere vid bryggan och väntade. Detta hade Svante hela tiden varit mycket glad öfver. Men han blef liksom litet snopen, när han fick höra, att han
