Bredvid dem satt »Pudel», som egentligen var dogg — fast han fått ett så konstigt namn — och hade hvita, hvassa tänder, blänkande bakom en from nos. Han satt också stilla, alldeles som om han också hade tyckt, att det här var ett bra ställe för sommaren. Han viftade, så godt han kunde, på sin afhuggna svans och nosade ut åt sjön.
Men som pojkarna stodo där och tittade ut, så föll det dem in, att de inte fingo gå på bryggorna. Det kom för dem, alldeles som om de inte skulle få något roligt, inte det allra minsta, inte på hela sommaren, bara för att de inte fingo gå på bryggorna. Och när de hade tänkt på det en lång stund, så sade Svante:
»Får vi inte gå ut på bryggan?»
»Det vet du väl. Det sa’ ju pappa», svarade Olle buttert.
Svante tordes inte göra några invändningar. Ty han var ju lille bror. Men när Olle en stund efteråt gick upp för att söka reda på en båt, som han fått på sin födelsedag, och hade försvunnit bakom byggningen, då såg Svante sig om och undrade, om någon kunde se honom. Sedan undrade han, om någon kunde få veta, ifall han varit nere på bryggan. Och till sist gick han långsamt ut på den närmaste bryggan och började känna på den med foten, aldeles som om han trott, att den inte skulle hålla. Så fick han se ett hål på bryggan, där vattnet lyste igenom.
