Där lade han sig ner på magen och kikade genom hålet. Han tänkte på, att om han kunde få tag i en sten, så skulle han kasta ned den genom hålet för att höra, hur det plaskade. I detsamma fick han se något, som rörde sig i vattnet. Han var nära att skrika till. Men så kom han ihåg, att han var olofvandes nere på bryggan, och så teg han. Men när han såg närmare efter, så var det en fisk. En riktig lefvande fisk, med mörka ränder. Hans hjärta bultade i kroppen på honom, och han kikade ändå värre. Då såg han en fisk till, så ändå en, och till sist tyckte han, att han såg fiskar, hvart han vände sig.
Nu hade Svante alldeles glömt bort, att han inte hade lof att ligga och kika på bryggan. Men Olle kom springande utför backen med sin båt, och när han fick se Svante ligga där, gick han fram och började bannas.
»Vet du inte, att pappa har sagt» — började han.
»Tyst», sade Svante. »Det är en fisk.»
»Hvar?» sade Olle.
»Det är två fiskar», sade Svante. »Det är många.»
Då glömde också Olle, hvad pappa hade sagt. Han ställde ifrån sig båten, gick ned på bryggan, lade sig på magen och knuffade undan Svante.
»Jag vill titta med», sade Svante.
