Då makade sig Olle ett par tum, och de försökte att titta på en gång. Men hur de makade ihop hufvudena, så var hålet för litet, och när de skulle försöka att titta på samma gång, så kunde de inte se ett tecken.
»Du är bra dum», sade Olle till sist. »Här fins ingen fisk.»
»Fins det inte?» sade Svante harmset. »Jag har själf sett dem.»
Då makade Olle undan Svante och lade sig ensam ned för att titta. Men detta tyckte Svante var illa gjordt.
»Det är mitt hål», sade han med gråten i halsen.
»Vill du vara tyst», sade Olle.
Det ville inte Svante. Men Olle hade i ett nu fått syn på fiskarna. Han körde ned hela näsan i hålet, och nu såg han den ena fisken efter den andra. Det gick med honom alldeles som med Svante. Han glömde rakt bort, att han inte fick vara på bryggan. Han tittade och tittade, och han tyckte, att han aldrig i sitt lif hade haft så roligt.
Men medan Olle låg och kikade ned på fiskarna under bryggan, började Svante att gråta. Han grät tyst och stilla för sig själf, därför att han tyckte, det var orättvist, när det ändå var han, som först hade hittat på det. Och så grät han, för att han visste, att Olle var starkare, och att han ändå inte kunde få rätt.
