Svante blef förfärligt glad, när han fick höra, att det ville pappa mycket gärna. Han gick ned med Svante på gården, och där stodo stora långa metspön, som pappa hade köpt. Pappa tog ett spö, som var Svantes, och började göra det i ordning. Först satte han på ref, och så trädde han på ett grönt och hvitt flöte på refven. När det var gjordt, kom turen till ett rundt sänke af bly, hvilket också träddes på. Till sist slog pappa en besynnerlig knut, som fäste en vacker krok på tafs ytterst i ändan af refven.
Hela tiden stod Svante och såg på. Spöt, refven, flötet, sänket och kroken, som hade tafs — alltihop tyckte han om, och det kliade i fingrarna på honom, innan han fick ta det. Pappa talade mycket, som var för Svantes räkning. Han sade åt honom att akta sig för kroken, att inte slänga med refven, så att den trasslade in sig, eller så att kroken kom i ögat på honom själf eller någon annan. Det var rysligt mycket, han skulle akta sig för, och så skulle han förstås inte gå ned på bryggorna.
Svante stod och hörde på, och han svarade »ja» och »nej». Men han måtte inte ha hört så noga efter. Ty han svarade ibland »nej», när han skulle ha sagt »ja», och »ja», när han skulle ha sagt »nej». Och då ropade pappa till honom: »Hvad säger du, pojke?» så att Svante hoppade högt i vädret.
Ty Svante tänkte bara på sitt metspö, och hur fint det var. Hvad pappa sade, det hörde han nog,
