men han tänkte inte på det. Han tog metspöt, så fort det var färdigt, och sprang, så mycket han orkade, utför backen och ned till stranden.
Då visade han spöt för de andra barnen. Det var gult och långt, af bambu förklarade Olle, och alla barnen förundrade sig öfver, att Svante hade ett så vackert spö. Det skall han nog få fisk på. Och Svante satte mask på kroken, kastade ut refven och stälde sig att titta på flötet.
Det blåste litet, och flötet gungade upp och ner. Nu var det bestämdt en fisk. Svante drog upp. Nej, det var ingen. Han kastade ut igen. Nu nappade det. Nej, det var ingenting. Svante stod där med hjärtat i halsgropen och stirrade på sitt flöte. De andra pojkarna tröttnade att titta på. Olle tröttnade. Allesammans gingo de sin väg. Men Svante tröttnade inte. Ensam och oförtruten stod han där och såg på det gröna flötet, som gungade på vågorna. Han visste, att han skulle vara lugn, mycket lugn; ty det hade han hört. Och han försökte att draga opp sakta och finurligt som en gammal fiskare. Men så fort det ryckte i flötet, hoppade hjärtat i bröstet på honom. Och han drog till med en fart, så att refven flög långt upp på land. Två gånger trasslade han in refven, så att Olle fick komma och hjälpa honom. Olle sade honom, vilken drummel han var, men Svante brydde sig inte om det, därför att Olle ändå hjälpte honom. En gång fick han fast kroken i
