tummen, så att pappa fick skära lös den med en knif. Det gjorde mycket ondt, och Svante grät bittert, ända till dess att mamma fick tvätta tummen med aseptin och binda en lapp omkring den. Men han gick lika envist ned till stranden igen, kastade ut refven och stod och tittade på det gröna flötet, som hoppade upp och ned i blåsten.
Då såg Svante till sist, hur flötet sakta sjönk under vattnet. Det sjönk så sakta, att Svante blef riktigt häpen, och utan att han visste det, gapade han så stort, så man kunde köra in med hästar och vagn. Han tittade och tittade. Flötet var alldeles borta. Det hade sjunkit ned under vattnet, och där stod det rätt upp och ned. Då drog Svante upp spöt, och den gången kände han, att det var allvar. Det var så tungt, att han fick taga i med bägge händerna, och han drog, så att ögonen stodo på skaft i hans hufvud. Så kom det något upp ur vattnet. Det flög rätt öfver Svante och högt upp på land. Och när han kom fram, låg där en stor aborre och trasslade in sig i refven.
Svante hade aldrig någonsin tagit en fisk från kroken, och han visste rakt inte, hur han skulle bära sig åt. Han kastade sig på magen och fick fatt i aborren med båda händerna. Sedan började han gallskrika. Han skrek, så att pappa kom springande, mamma kom springande, två lotsar, Olle och alla de
